Vem är Thor Wallgren?

Den 18e juli 2014 blev jag tillfrågad om jag ville spela discgolf i Gävle. Det var några figurspels-polare från Dalarna som åkt till Gävle, bara för att spela discgolf. Träffa kompisar är ju alltid kul, tänkte jag, och for till Gävle. Jag var i sommarhuset i Norrsundet då, 3 mil norrut.
Jag spelade 18 hål och kastade 108 gånger innan det var klart. Räkna på det om du vill. :-) Det är min utgångspunkt för alla som spelar för första gången, 108 kast på 18 hål är helt ok.

Jag blev helt hookad på en gång. Några dagar senare köpte jag mina första discar och åkte tillbaka till banan i Gävle. Fyfaan vad roligt!

Redan samma höst, 2014, ställde jag upp i en veckotävling i Visättra och spelade så uruselt att jag skämdes. 9 kast på par5an var inget kul och på andra varvet blev det 11 kast på samma hål... men jag hade lärt mig något som jag fortfarande bär med mig. De andra spelarna gjorde inget annat än att uppmuntra mig, att stödja mig och ge mig små lektioner när jag bad om hjälp med kasttekniken. Vilken fantastisk bra känsla det gav mig, att vara omtyck och respekterad trots att jag spelade som en sopa, svor åt mig själv och inte kunde ta till mig deras tips. Jag kom sist med bred marginal och kände att ödmjukhet är vägen framåt i discgolf.

2015 flyttade jag till Jädraås i Gästrikland och planerade att bygga en bana på min mark där, men det kom andra planer och redan 2016 flyttade jag till Hällefors i Västmanland/Örebro/Värmlandsgränsen. Jag spelade mina första PDGA-sanktionerade tävlingar 2016, men blev medlem i PDGA först på hösten 2016. Att jag blev medlem berodde på att jag ville mäta mig med andra spelare genom PDGAs rating-system.

Min första "rejtade" PDGA-tävling genomförde jag på våren 2017 och jag var både nöjd och glad över mitt 858 resultat. Sedan blev det svårare och i juli 2017 tänkte jag att det går åt fel håll, den där rejtingen ... så jag förlorade lusten att tävla. Folk tror att jag är envis, men det är jag inte. Jag har fantastiskt lätt att ge upp när det går dåligt och jag är en dålig förlorare. Men om något går bra kan jag lägga all kraft jag har på just den saken. Lite för mycket, kanske... 

Någon månad senare, efter ensam träning, började jag tävla igen och resultaten blev bättre. Men, mest viktigt var att jag lärt mig sätta rimliga förväntningar på mitt spel och mina resultat. För att prestera bra på tävling behöver jag förstå vilket resultat jag kan få och sedan, i lugn och ro, spela för det resultatet och lite sämre. Det är tävling och fler faktorer än vinden och discarna spelar in. Inte ens när jag presterade 59 kast under tävling på Gävlebanan (origo-touren 2018) hade jag spelat en felfri runda, absolut inte. Minst 4 kast-kostande misstag i varje runda.

Tillbaka till 2017: Jag avslutade säsongen bättre än jag började den. Totalt 11 PDGA-sanktionerade tävlingar spelade jag. Jag skrev också provet för PDGA-official på hösten, för jag ville arrangera tävlingar.

I januari 2018 åkte jag till Thailand för att spela två stora turneringar där. Några amerikanska proffs skulle komma, så jag ville se dem spela och se hur de var som personer, så jag åkte dit. Philo Brathwaite, Paige Pierce, Greg Barsby, Niko Locastro, Nate Perkins och Jeremy Koling var på plats och vi spelade "random doubles" tillsammans, lunchade, snackade disc golf och hade några fantastiska veckor på Koh Samuis båda banor och den exklusiva Koh Som där endast ett fåtal tävlingar arrangerats. Egentligen en helt sjuk upplevelse, att bli bjuden på bira av Philo eller höra Gregg berätta om sin långa tid som discgolfare och att han förväntade sig att vinna en stor tävling vilken dag som helst. Han hade varit så nära så många gånger, så om korten föll rätt skull det bli hans tur snart.

Så blev det också, bara några månader senare!

Under 2018 arrangerade jag 4 tävlingar sponsrade av Legacy Discs och var TD för 1 tävling för Högtids-touren. Jag spelade totalt 24 tävlingar det året och min rating jobbade sig upp ganska bra. Jag ville nå 900 och trodde länge på det, men det var för tufft för mig. Jag stannade på 886. Den sista tävlingen jag spelade 2018 var en A-tier sanktionerad, gigantisk tävling i Manchester, New Hampshire. (Den delstatens motto är "Live free or die" så motorcyklister med hjälm finns knappt där ...) Där kom jag femma i Intermediate Division och spelade en av mina bästa rundor någonsin. 

Det som imponerade mig mest på tävlingen i USA var folks nyfikenhet på varandras utrustning och den uppmuntrande stilen alla hade. Inget snack om att "jag spelar bara med ... discar för att ... bla bla bla", istället kunde det låta "Wow, Legacy Discs Bandit hade jag länge och gilla den jättemycket, men den kastade jag ut i en å, så nu kör jag med Lat64s Fury istället".

Garreth Gurthie och Jessica Weese var också på plats. Jag passade på att studera GG´s utkast på hål 1 och det kändes som en helt annan nivå av sinnesnärvaro när han skickade iväg plastskivan. Helt fantastiskt. När jag frågade om jag fick ta en twoie med honom så frågade han var jag kommer ifrån och när jag svarat sa han, på svenska "Jag kastar långt". Sedan flinade han upp sig så som han helt normalt gör.

I oktober 2018 reste jag till sydamerikanska Uruguay för att sprida discgolfen där i ett eget skapat "Grow the sport -projekt" helt finansierat av mig själv. I huvudstaden Montevideo fick jag en kommun på kroken, som förstod hur bra discgolf är för folkhälsan. Så jag designade, i teorin, en discgolfbana och en discgolfkorg åt dem, så att de kunde komma igång. Men den 8e gången jag var ute på området där discgolfbanan ska byggas blev jag utsatt för ett rån-/mordförsök, mitt på ljusa dagen. Det var en drogberoende man som drog pistol mot mig för att skjuta mig och stjäla min plånbok och telefon, men jag hade tur, tog mig ur situationen och lämnade platsen väldigt hastigt. Jag har mina gamla tränare i Aiki-do att tacka för att jag lever idag. Händelsen orsakade en känsla av osäkerhet i mig och jag beslutade att återvända till Sverige.

I början av 2019 återvände jag till Thailand för att tävla på ett par tävlingar där, men fick hela resan förstörd av en kraftig influensa. Kanske bättre lycka nästa gång. Men det var roligt att träffa Philo igen och se Devan Owens och Nikko Locastro spela. Att träffa nya och gamla discgolfvänner från hela världen är en fantastisk känsla, det finns en gemenskap och känsla av samhörighet som jag inte mött i andra sammanhang. Ibland tänker jag att om alla människor på klotet var discgolfare skulle vi inte ha några konflikter... alla problem skulle lösas, så att vi fick komma ut på en bana och kasta igen.  

Under 2019 vill jag arrangera minst 10 tävlingar under samlingsnamnet Pretty Fly 100% där alla pengar som deltagarna betalar in delas ut i priser. Samtliga divisioner som PDGA definierat är öppna i föranmälan, så alla är verkligen välkomna!

Tack för att du läste detta. Nu vet du lite mer om mig.


P.S. Under 2018 års säsong var jag den av alla svenskar, som spelade flest PDGA-sanktionerade tävlingar i MA3-divisionen "Recreational". Därför anser jag mig vara "Sverige meste rekreationsspelare i Discgolf", vilket inte berättigar till någonting men i.a.f. är en påhittat titel som jag är ensam om. Gå nu ut på banan och tävla till dig en egen titel du också ... jag hoppas vi ses en dag. D.S.


Foto: Alex Upamai. Bilden tagen i Hofors 2019, 30:e mars.